Hogansbiceps

Så då har det ändå äntligen hänt. Ska det va ska det va 100 procent. Och det var det kan jag lova. Att se på sin sambo som med sin kropps krafter föder ut ett barn. Ingenting är mer imponerande. Vad folk än slår för rekord eller utför för olika bedrifter kommer inget någonsin att ta mig med mer än vad förlossningen gjorde. Maria är bäst! Så är det bara.

Sen så fanns han där. Helt plötsligt så var ingenting i ens liv detsamma längre. Nu har jag en son som alltid kommer tro på mig och som jag alltid måste tänka på först. Jag som har levt mitt liv som ett ego måste nu tänka på någon annan före. Det känns som det var det bästa som kunde hända mig. Kanske lär mig att se på allt med andra ögon nu. Mognar och lär mig lite om mig själv och livet. Men framförallt om mitt barn. Jag komemr alltid ge honom allt. Inte materiellt men allt jag kan ge utan att länsa nåt konto. han ska få lära sig det jag vet och kan och jag ska glatt hjälpa honom med läxor, blöjbyten och sexprat. Jag ska helt enkelt vara den pappa som han aldrig vill byat. Så som min pappa var mot mig. Och som jag tror allas pappaor var mot dem. Enda skillnaden är att nu är jag pappan och min son komemr se upp till mig.

Detta blev väl en massa pretentiöst svammel men det får ni tåla. Det finns helt enkelt inte ord och uttryck för hur jag känner. Ni med barn känner nog igen er. Ni som inte har barn kommer en dag förstå precis vad jag menar. Hur som helst. Jag älskar er alla! Och nu vet jag hur det verkligen känns.

Ni undrar säkert. 52cm lång. 3360 tung.

/Pappa Kristian