Dream Team
Har precis roddat ihop två provisoriska dream team i elitserien och ska nu se hur dessa fungerar fram till man måste spika laget. Det jag tänkte på var att om det är några fler som gör lag, så får ni gärna höra av er. Kommer starta en liga som antagligen kommer innehålla bara hiffare. Ska fråga runt efter intresset imorgon. Men om ni är andra som är intresserade så får ni gärna tjoa till.
Annars då? Ja, har suttit på en mässa idag med titeln "världsklass". Väldigt intressant. Föredrag av en spejare som var marknadschef för Ica. Har tidigare innehaft samma titel på McDonalds, Hemglass och Ving. Enligt mig en i sanning imponerande meritlista. Den andre som höll föredrag var nästan mer inmponerande (om man gillar kläder...). Han var VD (?) för Acne Jeans. Intressant föredrag om hur de kom att bli så pass stora och om hur deras syn på marknadskommunikation var. Skojigt, men det blev stundtals lite väl mycket slåsigförbröstetochberättahurbraviär prat. Men som sagt, bra ändå. Det sista föredraget jag lyssnade på var det en kille som vunnit en massa racingtitlar som höll i. Han är nu VD för Simbin, ett företag som gör den erkänt mycket bra racingsimulatorn GTR. Men hans föredrag var mest som ett lanseringsparty för ett nytt spel. Ganska platt.
Men en intressant dag till ända. Nu väntar en veckas PM skrivande. Kan bli... knivigt, men jag tror och hoppas att det går bra.
Leksand - the hjärta and the smärta
Vad är det som gör att människor lägger ner sin energi och allt i en sport som ishockey? Beror det på bristande kärlek till familj under uppväxt eller den tid som passerar i nuläget? Jag vet inte men någonting beror det på som skapar en otrolig känsla av välbehag att se, höra och uppleva sitt eget lag slå, krossa och pissa på sitt motstånd på det mest bisarra och förnedrande sätt. Vad är det som kan slå en kommentar till en person vars hjärta tillhör en rivaliserande klubb som gör att denne slås ner till ren stumhet?
I dagens läge är detta något som jag drömmer om. Detta på grund av att mitt förtroende, tillit och nyckel till mitt hjärtas allra mörkaste rum tillhör ett lag vars ställning i sveriges hockeyroom inte är det bästa - för tillfället. De säger att det sista som överger människan är hoppet. Detta förbannade, mytomspunna begrepp är något som man som supporter och fan till en av sveriges mest anrika och traditionella klubbar, har fått leva på i många, tunga och sorgliga år. Jag pratar givetvis om Leksands IF, klubben vars supportrar inte bara stannar innanför dalarnas gränser utan löper över hela vårt avlånga land. Frågan är - hur länge?
Jag är en stolt leksandssupporter sen tidig barndom och har alltid sett Leksands IF som något speciellt, det där laget som kan göra vad som helst, slå vilka som helst. Att få gå på en Leksandsmatch är en fröjd, en upplevelse och en ren uppvisning. Inte alltid dock. Dagens Leksand och de senaste årgångarna av lagbygget har inte uppfyllt de höga förväntningar som ligger på laget. Leksand har alltid varit känt för att vara det där stjärnspäckade laget som hellre gör en passning för mycket och lirar ut motståndarna istället för att gå rakt på sak. Ett riktigt publiklag. Leksand har tyvärr inte det laget idag som kan göra detta utan måste rikta in sig på den nya, enkla hockey som spelas i nuläget.
Toppar och dalgångar har avlöst varandra och detta sliter på det blåvita hjärtat som får utstå en hel del smärta. Igår vann Leksand dock efter en förlustsvit som jag tror ligger i att det är ett relativt helt nykomponerat lag som inte är samspelta än och saknar den där sista unset av självförtroende innan segermaskineriet kan gå igång. Jag hoppas innerligt att proppen löstes upp i och med gårdagens vinst mot formstarka södertälje som för laget vidare mot att bli det stabila lag som man drömmer om, mot kvalserien och mot elitserien där Leksands IF hör hemma, oavsett vad hockeysverige anser.